Kullabygdens Släktforskare, Från det gamla Jonstorp

Startsida
Verksamhet
Styrelse
Lokalen
Aktuella evenemang
Evenemang som varit
Om tidigare evenemang
Bra att veta
Medlemmarnas forskning
Medlemsbladet
Kurser
Kyrkor och gravstenar
Arkiv
Kullasläkten
Efterlysningar
Till salu
Länkar

Från det gamla Jonstorp

Insänt av Hans-Otto Pyk

Plock ur nästan 200–åriga sockenstämmoprotokoll

Yngve Lindström, hembygdsforskare. som skrivit mycket om sin hembygd har genomläst gamla sockenprotokoll och skrivit ner sina iakttagelser. Ur dessa har vi här saxat en del:

Det fanns nödställda i Jonstorp på den tiden till ett nästan skrämmande stort antal. Sockenprotokollen handlar ofta om fattigas omhändertagande eller hjälpande. Härtill kom ”en oräknelig mängd tiggare, som snart sagt från alla trakter i landet översvämma och plåga de fattiga Kullaboarne”, heter det så sent som 1842. Orsaken till den allmänna fattigdomen var dock ej blott lågkonjunkturen, åtminstone vad Kullabygden beträffar. Det talades ganska ofta om missväxt så att hemmansåboarna själva måste köpa sin ”brödspannemål”. Ett eller annat år uteblev också den berömda Kullasillen, som annars betydde så mycket för fiskarna i Svanshall och Rekekroken.

Det dröjde emellertid ända till 1813 innan ett fattighus kom på tal. Vid denna tid var det vice pastor Wåhlin som var stämmans ordförande. Vid detta tillfälle fanns det tre fattiga som inte kunde placeras någon annan stans så det beslöts nu om byggnadens snara uppförande. Det kom på lantbrukarna att utföra dagsverken vid fattighusets uppförande. Pengar till bygget kom genom kollekter i kyrkan samt från böter av 8 skilling ”då flera än en af hwarje hushåll försummade husförhören nästa vinter”.

Fattighuset var beläget vid kyrkan å den tomt, som ägdes av dåvarande kyrkovaktmästaren Fritz Svensson. Huset låg alldeles intill kyrkogårdsmuren, så nära, att det endast var en smal gångstig emellan. Byggnaden var låg men tämligen lång, försedd med många dörrar, s.k. halvdörrar, och med mycket små fönster. Golvet i byggnaden var jordgolv, som ansågs vara gott nog. Ganska betecknande är, skriver Yngve Lindström, att detta ålderdomshem, ett vackert ord, ej kallades ”fattighus” av folket utan ”stackalehuset” (stackal = stackare). Byggnaden revs på 1880–talet, troligen 1887. Detta år fick de omhändertagna flytta till ett av församlingen förhyrt hus i Rekekroken, vilket i sin tur för länge sedan är rivet.

Det var inte bara de fattiga som blev inkvarterade i stackalehuset utan flera andra nödställda, av mer eller mindre originell läggning. På 1860–80–talen hittar vi där boende personer som kallades för t.ex. Dromma–Andersson, Tobaks–Maja, Petter med kruset (som på sina vandringar medförde ett krus i vilket han förvarade sina hoptiggda matvaror). Han frös ihjäl på väg mellan Bläsinge och Rekekroken. Långa–Hånskan, Otta–Stina och Krogryggs–Elna. Den förnämst av dessa lär ha varit Tobaks–Maja. som agerade ”föreståndarinna” för ”hemmet” och det berättas, att hon helt omotiverat delade rum med ovannämnde Dromma–Andersson. Det berättas också att det var praxis, att de av ”hjonen”, som ansågs ”bättre” än de övriga, skulle bo i de rum, som låg närmast landsvägen.

De fattigas underhåll av matvaror och kläder var en lott som ankom varje hemman. Det brukliga var an de underhållsskyldiga buro maten till de fattiga i stackalehuset i stora lerfat. Vanligen skedde dessa matvarutransporter varje söndag i samband med besöket i kyrkan.

Tillbaka